... är inte bara till fördel. Nä, den gav oss en 6-åring med den värsta av separationsångestar som finns. Hon grät ju typ varje dag hos mina föräldrar. Det har fortsatt. Hon ser konstant ut som att hon sålt smöret och tappat pengarna. Vill inte sova själv. Skriker att lungorna gör ont. Gråter. Vill vara PÅ oss hela tiden. Och även om vi ligger med henne i sängen, och hon somnar, så vaknar hon så fort vi reser oss. Nattningen tar flera timmar...Kapitulerar vi och låter henne sova på dyna i vårt rum börjar det ändå om så fort hon vaknat på morgonen. Trots att hon sovit gott hela natten. Hon börjar redan då mala om att hon inte kommer kunna somna på kvällen.Om jag är på bra humör? Eh... nej. Är helt slut efter kvällar med tjafs. Ser inte fram emot helgen.Är det resan, prickarna (som fortsatt är där trots en vecka med penicillin) eller "terrible six" som gör detta, skapar den otroliga oron? Mycket prat om döden, att hon vill ha oss nära osv...Det har hänt bra saker åxå, men det får ni i ett längre. inlägg i helgen.