Har tre Boooooooored ämnen...

1. Förkylning som ger brist på träning

Hatar den här förkylningen. Det suger verkligen. Avvaktar till lördagmorgon. Är det då lika som nu så går jag och tränar. För jag har ju inte ont i halsen... bara rosslig och snuvig. Fan, jag har fortfarande 12 kg kvar... men bara 10 veckor. Börjar brådska.

2. Handla mat... med självscanning

Påväg hem stannade jag till och handlade för helgen. Tråkigt - men skönt att ha det gjort. Blev en del så det tog tid. Körde självscanning. Har gjort det några gånger nu och jag vete17 om det är så bra. För att få det att funka måste man nog gå bakvägen... alltså börja från slutet. För nu passerade jag grönsaksavdelningen före mejeri och att lägga 5 liter mjölk ovanpå vindruvorna blir ju inte så bra. Och grönsakerna ska vägas och scannas + att man måste tänka på hur man packar. Visst, det måste man ju göra ändå... men man slipper ju scanna å väga å ha sig.

3. Den här kvällen

Ja, det blir inte roligare än såhär. Ska äta ett mellanmål och det är ju inte så kul. Rrundar av här för att ni ska slippa läsa trista inlägg. Så...

...God natt och sov gott!!

Vilket fiiint väder det är. Det riktigt spritter i kroppen av vårkänslor. Hoppas innerligt att det håller i sig till helgen.

Inatt sov jag skapligt... men inte helt bra. Vaknade några gånger. Undrar varför? Gör det några dagar i sträck. Då och då. Kan inte skylla på fullmåne nu. Mens kanske? Nåväl, anledningen kvittar. Jag är trött just nu i alla fall. Så jag ska nog snart ta mig en kopp kaffe. Till.

Munsåret är aningen bättre idag. Snuvan med. H´s feber har gått ner till 37,6. Och W har klarat sig än så länge. Så allt börjar helt enkelt rätta till sig. Kanske finns det hopp om att kunna träna i helgen. Törst knappt tro att jag någonsin kommer att träna igen. En riktig skithöst/vinter om man ser det ur sjukperspektivet. Blä.

Förresten... igår morse kom en man på jobbet och visade mig en bild på sin telefon. Det var en pyttebebis. Så söt! Han hade blivit morfar för första gången,  bara ett par timmar tidigare. Stoltheten lös om honom och när jag gratulerade med en kram blev han rörd och det kom en tår han fick torka bort. Så söt. Ja, både bebisen och han.

Minns när min pappa såg W första gången, då grät han åxå. Mamma grät kanske hon med, det minns jag inte... för när en vuxen man gråter etsar sig bilden fast och liksom tar över. I alla fall för mig.

Nä, nu ska jag återgå till mitt. Ha en fortsatt bra dag!