Så har ytterligare en dag passerat. Gissa vad vi har gjort? Absolut INGENTING. Vi har tillbringat hela dagen i soffan. W har varit riktigt sänkt. Knappt sagt ett pip på hela dagen. Själv har jag varit väldigt trött. Somnat där jag suttit, i omgångar. Rösten är knappt befintlig. Men det är väl inte så konstigt när jag hostar konstant.

Vid 17-tiden fick W en ipren. Kl. 18:30 tog jag febern på henne för att hon kändes så varm trots tabletten. Och ja, 38,5. Med febernedsättande i kroppen. Hmmmm... Går upp tidigt i morgon, kollar hennes (och min) feber och åker sedan ner till vårdcentralen. Ja, om hon inte vaknar feberfri vill säga. Men det tvivlar jag starkt på.

Själv hade jag 37,4 nu på kvällen. Jag hoppas innerligt att det fortsätter så. Orkar inte ha mer feber nu. Alls. I år. Känns som jag haft mitt nu.

Pratade med våra norska vänner nu på kvällen. Vi bestämde att de kommer på söndag istället, om inget annat händer och ingen blir sämre. Men vi ska höras på lördag igen. Nu är det bara att hålla tummar och tår för att det snabbt går åt rätt håll. Och för att de ska ske krävs sömn. Så nu - mot sängen!

Sov gott och dröm sött!

Det jag befarade igårkväll, infriades. Tyvärr. Wilma vaknade med +39,4 i feber idag. Själv har jag +38. Hon har ont i huvudet, kroppen och öronen. Jag har ont (som f*n) i ryggen och huvudet. Vi hostar båda två och snyter ut ett par liter i timmen. Jag har pratat med sjukvårdsguiden som lät mig veta att vi inte är ensamma om den här felvändningen. De hade, flera gånger, varit med om att folk friskskrivit sig ena dagen för att sedan sjukanmäla sig igen nästa dag. Något typiskt för den här influensan. Men hon tyckte ändå att vi skulle leta oss till vårdcentralen i morgon om det inte vänder igen idag. För ett virus kan ju övergå till bakterie och kanske är det det som hänt?!

Behöver jag säga att jag börjar bli less? Nu har H åkt på kickoff åxå, så it´s up to us - the 2 sjuklingarna att driva skeppet framåt. Typ.

Festen i morgon har jag kysst adjö och just nu ligger Norge-besöket risigt till åxå. Även de har barn med +40 för tillfället, så det känns som mirakel måste ske för att de ska kunna komma på lördag.

Om allt det här känner jag bara en enda stor fet

*SUCK*

Alltför ofta känns det som att vi ställer in saker p.g.a sjukdom. Så tröttsamt. Ja, ok då... nu var det ett tag sedan sist. Men ändå... blä...

Förresten, det var ett tag sedan jag skrev något om min vikt. Jag har den senaste tiden legat konstant på 71. Var nere som minst på 69, men nu som sagt verkar kroppen hittat sin favoritvikt. Förhoppningsvis släpper det lite när jag kommer igång med träningen. För det, min vänner, måste ske snarast. Har nämligen antagit en utmaning och det är att springa Midnattsloppet i augusti. Mitt mål är att ta mig runt, sen om det blir springandes hela vägen det vete 17. Men jag hoppas på det. Har ju tänkt, i många år, att året jag fyller 40 (det är visst i år sägs det...) ska vara året då jag springer 1 mil. Så jag tänker kämpa på. Ni peppar mig va?

Nej, nu ska jag luta mig på sofflocket, dricka upp mitt thé och vila en stund. Ha en fin dag!