Livets resa - på mitt sätt!

Alla inlägg den 9 januari 2019

Av Annci Hultström - Onsdag 9 jan 22:34

... boken kommer jag, varje dag, skriva 3 bra saker. Det kan vara nåt som hänt, något jag lyckats med eller bara en känsla.

Jag kommer även skriva ner citat jag ?springer på? eller annat klokt som kan hjälpa mig upp på banan igen. Så har ni nåt lämpligt på lager, dela det gärna med mig.

Tänker att det kan vara bra att kunna titta tebax de dagar det känns hopplöst.

Nu... God Natt och tusen, tusen TACK för all kärlek jag fått på messenger, sms och i kommentarer efter mitt förra inlägg. Det värmer oerhört!

ANNONS
Av Annci Hultström - Onsdag 9 jan 17:00

… skrev jag följande på Facebook:


För ett år sedan skrev jag att skitåret 2016 skulle sparkas ut och 2017 skulle välkomnas med öppna armar. 2017 blev bättre på många sätt, men jag hoppas innerligt att 2018 blir bättre. Bäst. Året då allt blir som förr (läs: jag tränade flitigt för att det fick mig att må bra).


Blev det så? Nej. Verkligen. Inte. 2018 är mitt sämsta år någonsin. Varför? Håll i er, nu kommer mitt förmodligen längsta inlägg någonsin:


När sista fotoperationen väl visat sig vara hellyckad, föll jag ner i en grop av tankar. Deppiga sådana. Kunde inte acceptera att jag behövt utstå 2 misslyckade operationer, gjorda av dr. T. Helt i onödan, om jag ska tro den sista läkaren. Vi kallar honom dr. K. Och jag tror honom, med tanke på vad han sa första gången vi sågs: ”Jasså, är du ytterligare en av dem jag ska få städa upp i efter någon annans framfart?” Och så var det uppenbarligen, eftersom jag nu är återställd (ja, ok… lite stelare än innan olyckan, men en piss i Nilen om man jämför med före sista operationen).


Trots min nedstämdhet tog jag tag i att försöka få upprättelse. Jag kontaktade Patientnämnden och IVO, som inte kunde hjälpa till eftersom det rör sig om en privat klinik utanför landstingets omsorg. De hänvisade till klinikens egen patientförsäkring. Efter kontakt med dem lämnade jag, i mars, in en anmälan samt fullmakt som gav dem möjlighet att ta ut alla mina journaler. Samtidigt ringde jag kliniken och bad dem om min journal. Tänkte att den kunde vara bra att ha.


När jag gjorde mitt sista rehabbesök på kliniken lät de meddela mig att om jag behövde ha tag i dem efter juni skulle jag googla deras eras namn på nätet. De skulle nämligen lämna kliniken och öppna eget.


Under sommaren behövde jag förlängd remiss, för att få fler naprapatbehandlingar, så jag sökte upp dem och hittade deras nya klinik. När jag träffade dr. K. berättade han att alla utom dr. T + en sköterska lämnat kliniken. Ingen ville längre jobba under de förutsättningar som dr. T stod för. Det gav mig hopp. Kanske kunde jag få upprättelse?!


I november hade försäkringsbolaget sammanställt allt och skickade mig en ”delgivning”. De ville att jag skulle läsa igenom och kolla så allt stämde innan de startade den riktiga utredningen. Men… nej. Journalen som de begärt in från kliniken var på 11 sidor. Av 23. Samtliga punkter där dr. T var inblandad var borta. Tillika ALLT som hade med de 2 första operationerna att göra.


I min värld borde det vara ett lagbrott att göra så, så jag ringde polisen. De kunde inte hitta någon paragraf för det rakt av, men var rätt säkra på att det fanns en. Så om jag sökte runt och hittade en, kunde jag återkomma och göra en anmälan. Dock tänkte jag att jag måste kolla så att informationen faktiskt var raderad för gott och inte bara dold i deras version till försäkringsbolaget. Så den fredagen ringde jag därför kliniken för att be om en ny journal, men möttes av en telefonsvarare som meddelade att det var stängt p.g.a ombyggnation. De skulle öppna under våren 2019. Dr. T arbetade under tiden som konsult på ett annat mindre sjukhus i stan och nåddes på tel. nr. xxxxxxx. Jag ringde inte direkt, saker kom emellan. På måndagen skulle jag ringa, men hade inte skrivit ner numret. Ringde därför upp kliniken igen för att lyssna av meddelandet på nytt. Då möttes jag av hänvisningston och en röst som sa ”Numret du har ringt är inte i bruk”. Jag kollade då hemsidan… som var nedplockad. Så även deras Instagram och Facebook.


Eftersom jag kom ihåg sjukhusets namn ringde jag deras växelnummer och hittade tillslut rätt. En sköterska tog emot min ”beställning” på journal. När den kom 2 dagar senare var den fullständig, 23 sidor, så något lagbrott hade inte begåtts trots allt. Men ett försök till försäkringsbedrägeri är det kanske?! Känns ju onekligen rätt misstänksamt om inte annat. Borde vara till min fördel. Eller?


Jag kontaktade försäkringsbolaget och meddelade mitt fynd och skickade dem den kompletta versionen. Där är vi nu. I väntans tider. Snart har ett år gått sedan jag lämnade anmälan. Det hade varit skönt att få ett avslut. Till min fördel. Har alltid trott att jag känt mig själv så bra, men dessa operationer har fått sina törnar på det planet. Har många gånger ställt mig frågan om jag kanske inbillar mig… att jag bara blivit gnällig.


I era ögon kanske detta är småpotatis och inget att deppa ihop ett helt år för. Men det är långt ifrån det enda. Jag fortsätter.


Under vår fantastiska sommar började en ”plupp” växa mellan mina bröst. Tillslut var den som en stor vit böna i storlek och jag sökte hjälp. Den avlägsnades och lämnade ett 5 cm långt ärr efter sig. Det visade sig vara en typ av hudcancer, basalcellscancer Ofarlig, visst… men bara känslan när ordet cancer är inblandat känns helt surrealistisk.


Henriks händer har spökat, som en följd av tillståndet han hamnade i under våren 2017, hela året. Ett otal utredningar har gjorts, men ingen har gett något konkret. Tillslut tycktes man komma fram till en lösning och han opererades i december. Dock märker han ännu ingen skillnad, men kanske måste det få ta lite tid?!


Och sen har vi Wilmas hälsotillstånd. Året bjöd på diverse bakslag, men kulmen kom i november när hennes ena höft la av. Ett läkarbesök senare sas det vara Trochanterit (inflammation i övre höftledskulans mjukdelar). En vecka med Ipren skulle avhjälpa problemet, men nä… Istället spred det sig till andra höften och även axlarna drabbades. Nytt läkarbesök. Förmodad borrelia. Men nä… provet kom tillbaks negativt. Det man går på nu är reumatism, så den 21/1 ska vi på första utredningen med en sådan enhet. Inte för att jag vill att hon ska få en diagnos på det, men jag orkar inte med ovissheten.


Henrik och jag har också haft ett sämre år. Han har nog inte förstått hur illa det varit och lyssnat på mig fullt ut. Men nu är han mer än varse och jag känner att han lyfter mig, låter mig ta den tid jag behöver, lyssnar och bara finns där. Det finns hopp.


Jag fortsätter.


För drygt ett år sedan blev företaget uppköpta. Det nya bolaget började naturligtvis granska både det ena och det andra. Helt förståeligt. Det slutade i 2 omorganisationer med uppsägningar som följd. Det skapar ju också en oro. Sen var det ett mellan-år. Ett år när inga stora projekt låg i pipen, så året blev lugnare än året innan. Av det blir jag rastlös. Visst, dagarna rann på ändå. Men det var inget som motiverade mig. Självklart kan det gå hand i hand med min övriga nedstämdhet.


I skolan kan man säga att det har varit ett minst sagt rörigt år för Wilma. Många lärarbyten, ständigt brist på information, strul, missade delar i vissa ämnen, dyslexidiagnos o.s.v


Utöver dessa konkreta saker har funnits andra störningsmoment som dragit ner mig. För trött för att träna, trött för att jag inte tränar = konstant dåligt samvete. Dålig mamma, dåligt fru, dålig vän = konstant dåligt samvete. Druckit för stora mängder alkohol, kanske även för ofta = konstant dåligt samvete. Har stundvis inte velat göra saker jag älskar, som att gå på mina körövningar = konstant dåligt samvete. Skjuter på saker och låter annat förfalla = konstant dåligt samvete. Fastnar i mobilens ”underbara” värld = konstant dåligt samvete. Vill blogga för att det är kul att skriva, men orkar inte = konstant dåligt samvete.


Allt detta tillsammans har blivit övermäktigt. Jag har hamnat i ett moment 22. Trampar kvicksand.


Och nu då, ett nytt år – nya möjligheter. 365 oskrivna blad. Vad är min plan?


  1. In med träningspassen i kalendern och göra dem o-ruckbara. Nästa onsdag är en gyminstruktion inbokad. Sen kör jag. 
  2. Äta bättre kost, mindre kolhydrater och mer proteiner. Jag vet att jag mår bättre av det. Det gör det lättare att vara ”duktig” på andra plan också..
  3. Ett läkarbesök är bokat till den 15/1. Detta för att få remiss till någon att prata med. Jag behöver helt enkelt hjälp att reda ut mina tankar. Har alltid varit bra att på hantera jobbigheter, men nu äter dem upp mig och det går jag bara inte med på.
  4. Ingen alkohol i överhuvudtaget fram till midsommar. Nu låter det som om jag har ordentliga alkoholproblem, men så är det inte. Jag måste bara hitta tillbaks till mig själv. Utan distraktion av god dryck och onyttig mat. En omstart helt enkelt.

Ja, nu har jag ställt mig naken framför er. Blottat mycket av mitt innersta. Dock inte allt. För det finns saker som inte är ämnat att skriva om här. Men mycket. Jag hoppas det gett dig, som ev. undrat över var jag varit det här året, några uträtade frågetecken.


Hade kunnat skriva att jag ber om ursäkt också, men jag har ju inte gjort något direkt fel. För trots allt är det ett oönskat tillstånd som ställt till det. Något som varit utom min fulla kontroll. Men jag hoppas du inte gett upp hoppet om mig och jag ber om ditt fortsatta tålamod under min ”action återuppbyggnad”.


Här hade jag gärna delat bilder på sådant som hänt sedan mitt senaste inlägg. Men jag hoppar över det och börjar istället på ny kula med det här inlägget.

ANNONS
Tidigare månad - Senare månad

Presentation


Livets resa - på mitt sätt!

Mot målet

Kategorier

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9 10 11 12 13
14 15 16 17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2019
>>>

Arkiv

Ställ en fråga

9 besvarade frågor

Tidigare år

Länkar

Gästbok

Sök i bloggen

Maila mig gärna

annci.hultstrom@hotmail.com

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Livets resa - på mitt sätt! med Blogkeen
Följ Livets resa - på mitt sätt! med Bloglovin'

Följ mig


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se