Livets resa - på mitt sätt!

Direktlänk till inlägg 17 november 2018

Jag är så sjukt...

Av Annci Hultström - Lördag 17 nov 09:28

... bakis idag. Av INGENTING. Eller jo... cocillana, men inte en droppe alkohol.


Innan min GBP gjorde den hostmedicinen vad den skulle; dämpa hosta och söva. Nu dämpar den hosta och ger insomnia. Har ju legat sjuk en vecka. Började redan för 3 veckor sedan, var hemma för kort tid, blev inte frisk och då började det om. Så förra fredagen däckade jag igen. I onsdags tröttnade jag och gick till läkaren. 6 dagar hade gått och inget kändes bättre. Det visade sig vara bihåleinflammation med virusförkylning. I den sistnämnda ingår då även hosta. Den retsamma typen och därav cocillana-kuren.


Sist jag tog den vet jag att jag sov oroligt, men kära nån... det vara ju bara småpotatis mot hur det varit den här gången. Natten till fredag sov jag urkass. Trodde det var en slump, så det avskräckte mig inte från att ta en hutt igår kväll igen. Skulle jag INTE ha gjort. Först tog det en smärre evighet innan jag somnade, och när det väl hänt vaknade jag efter 50 minuter... kl. 01.10 Sedan dess har jag varit vaken (så när som en timme mellan kl. 7-8). Jag har mått illa, inte kunnat gå (spagettiben), törstig, oro i kroppen... Sp den flarran kommer jag inte öppna igen. Eller kan det vara så att jag ska halvera dosen? Hmmmm... vetefan om jag törs prova. Behöver liksom sova. Fast hostan hindrar mig ju oavsett. Moment 22 helt enkelt.


Nåja, nu är den exakta nutiden avklarad. Så då kan vi backa bandet lite. Eller rätt mycket. Det är ju 3 måander sedan jag skrev sist. Varför är det så svårt att upprätthålla detta? Jag kan faktiskt skylla en del på tekniken. Blogginlägg på mobilen är rätt jobbigt och vi har inte haft en fungerande dator hemma. Nu har jag min jobbdator hemma och då får den stå till tjänst.


När skolan var igång igen tog vi en myshelg på landet. Tanken var att plocka svamp, men se på landet hade det inte regnat en droppe, så någon svamp såg vi inte. Eller rättaresagt; ätbar svamp såg vi inte. Hursomhelst var det en toppenmysig helg 


   


Nu hoppar vi till första helgen i september. Då är det oftast firande av min födelsedag och samtidigt håller Gunnes gård sin vikingamarknad. Och helt emot traditionen sken faktiskt solen den här gången. Helt underbar dag!


Sista helgen i september åkte vi med herr & fru Knowles till Gävle för en weekend utan barn. Vi drack bubbel i mängder, åt snittar, god mat, promenerade, shoppade... bara va helt enkelt. Och det i strålande sol. UNDERBART!!



Vips är vi framme i oktober och Kanelbullens dag. Jag bakade egna till jobbet, vilket var mycket uppskattat. Och inte det minsta jobbigt. För med den deg jag numera bakar på är det bara ett rent nöje. Jag fattar inte att det gör så stor skillnad att inte smälta smöret, utan ha i det rumsvarmt. Märkligt, men det är den enda skillnaden.


Den 12/10 hade vi vår Laboratoriedag på Clarion Sign. Så sjukt mycket jobb innan, under och efter... så jag belönade mig själv med en ledig måndag. Den tillbringade jag med Marre. Fast faktiskt redan från söndagen. Då sågs vi på hotellet där vi skulle bo, drack bubbel och piffade. Sen gick vi ut för middag och avslutade det hela med "Kort, glad och tacksam", Pernilla Wahlgrens jubileumsshow. Den var bra, men kanske inte så bra som jag hoppats på.


På måndagen åt vi lunch och sedan var vi på spa. Som jag njöööööt!


Därefter var det dags att göra höst ute. Utemöblerna packades in under pressening och blomkrukorna på framsidan fick nytt liv. Ett steg närmare advent :-)


Utöver detta har det varit diverse middagar, både här och hos andra. Trevligt som attans!!


Så var vi då äntligen framme vid höstens stora begivenhet; kattankomsten! Det var den 27/10. En dag jag aldrig kommer glömma.


W har ju länge tjatat om att få en katt, men det har inte passat vårt resande liv. Nu har det lugnat ner sig p.g.a att vi dels sparar till hus, men åxå för att hennes skola tar enormt mycket mer tid. Det har hon ju haft som argument. Såklart. Och ihop med "Tänk på att jag är ensambarn, jag behöver en katt" trillade vi dit. Jag, som haft djur i princip hela mitt liv, vill ju att hon ska få känna på glädjen med att ha ett djur. Så det fick bli så. Dock fick hon inte veta något, det blev hennes livs överraskning. Se bara här, på filmen (glöm inte ljudet):


Vi sa till henne att vi skulle till förrådet och resa lite. Så hon trodde vi hade hittat en död råtta som vi skulle ge henne. Tokfia!!


Klippet ni ser är c:a 45 sek. Originalfilmen är 4 minuter och hon gråter oavbrutet genom den. Alltså, den glädjen går att ta på. Jag är så glad att vi förevigade det.




Här är bilder från vår första träff med honom, Sirap som han heter. Vi svängde förbi Alunda när vi åkte från Gävle efter den där weekenden. Och vi tvekade inte. Ljuvligare gick inte att hitta.


   

På måndagen beställde jag hem det viktigaste, med leverans till jobbet. Där fick det sedan stå och få mig att längta...



Dags för hemfärd. Han pep lite, men jag satte in handen till honom och då blev han lugn och somnade.


Åsså lite bilder bara sådär ändå. Det har blitt många kan jag meddela. Alltså, vi är så kära allihopa. Visst busar han så man blir galen ibland, men kärleken han ger överväger tusenfalt. Herregud, så här gosig och social var inte Nasse. Om det håller i sig har vi haft enorm tur. Han fick även goda vitsord av veterinären, när vi gjorde en besiktning för försäkringens skull... bra lyte, lugn, social, söt, fin, välmående.



På Halloween slet sig Wilma från Sirap en stund och gick ut och skrämdes. Såret är gjort av silikon. Hon gjorde det själv. Fy... Pumpan hjälptes vi åt med. Måste säga att jag blev fasligt nöjd :-)


Sådär jag... då var vi framme på nutid igen. Och vad händer här då, förutom sjukdom? Tja, inte mycket tyvärr... Jag driver en process mot kliniken som opererat min fot 3 gånger.


För att ni ska få en sammanfattning kommer här delar av det brev jag igår skrev till en jurist:


Efter en fotfraktur har jag tvingats till opereration 3 (!!) gånger. 2 första gångerna opererades jag av dr. T. När jag, efter op 2, inte blev bättre lät dr. T röntga/undersöka mig igen, men han hittade inga fel. Jag bad då om en second opinion, eftersom jag såväl kände att något var fel.

 

Han remitterade mig till sin kollega dr. K, som vid första besöket, sa: Ok, du är ytterligare en patient som jag ska få ”städa upp” i. Han tittade sedan på samma bilder som dr. T, samt använde ultraljud. Många fel upptäcktes och en tredje op (på 2 år) var ett faktum.

 

Ett par månader senare begärde jag att få min journal. Kände att jag behövde förstå och med feedback från dr. K slutade det med att jag anmälde kliniken och dr. T. För dr. K menade nämligen att allt hade kunnat göras på en op om det gjorts rätt från början.

 

Eftersom det är en privat klinik gjordes anmälan till deras patientförsäkringsbolag. De i sin tur begärde ut journalerna, efter mitt godkännande. Häromdagen fick jag se hela underlaget för anmälan och inser att den uppsättning journaler de fått är 11 sidor, mot de 22 som min uppsättning har. Deras saknar samtlig info om de två operationer som dr. T gjort, hans namn är borttaget på alla andra punkter etc.


Kan tillägga att dr. K, ihop med så gott som all övrig personal, lämnade kliniken och öppnade eget. När jag träffade honom i somras sa han att det var för att de inte kunde jobba med/under en person som inte skötte sitt arbete på rätt sätt. Kvar på gamla kliniken är dr. T. Punkt. De har f.ö plockat ner hemsidan och säger på telefonsvararen att det är stängt pga av ombyggnation. Ska visst öppna efter årskiftet... men jag vete fan jag. Tror det är lögn. 


Jag hoppas innerligt att de sätter åt den jäveln ordentligt och att jag vinner den här kampen. Måste få upprättelse känner jag. För efter den sista operationen har jag mått menalt dålig, vilket påverkat hela min tillvaro. Känner mig nere, o-glad, orkeslös, viljelös... Jag har svårt att acceptera att det blivit såhär. Trivdes bättre med mig själv som en aktiv person. Nu är ju foten (faktiskt) bra, men det är svårt att komma upp ur det där hålet... alla försök blir liksom pannkaka, eftersom viljan att förändra inte är stark no. Så om han får för sina synder, hoppas jag det blir den "stege" jag behöver för att klättra upp. Men på nåt sätt ska jag nog lyckas med det, för har dom/han raderat journalerna för gott har han begått lagbrott. Då blir fantame en polisanmälan.


Har haft lite jobbigt på jobbet åxå... det hjälper ju inte till direkt. Men snart hoppas jag även må bättre på det planet.


Nä, hörrni. Nu ska jag väcka resten och se till att få lite i magen. Kanske lägger sig bakis-känslan då.


Ha en bra dag och håll utkik efter fler inlägg. De kommer att komma, för att skriva hjälper mig att må bättre. Det vet jag sedan innan.     

 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Annci Hultström - Torsdag 13 dec 20:28


Glad Lucia på er

Presentation


Livets resa - på mitt sätt!

Mot målet

Kategorier

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17 18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2018 >>>

Arkiv

Ställ en fråga

9 besvarade frågor

Tidigare år

Länkar

Gästbok

Sök i bloggen

Maila mig gärna

annci.hultstrom@hotmail.com

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Livets resa - på mitt sätt! med Blogkeen
Följ Livets resa - på mitt sätt! med Bloglovin'

Följ mig


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se