... till klarhet.

Eller.

Inte.

Henrik ringde till KS idag för att få provsvar. Och se, han är frisk som en nötkärna. Inga prover visade på något avvikande alls. Så de gör inget mer åt saken. Eller ja, han kan ringa om det inte blivit bättre efter helgen. Hmmmm...

Och Wilma då? Ja... jag ringde direkt när de öppnade slussarna och fick en telefontid till kl 08.35 Kl 08.45 ringde de. Efter att ha hört mitt utlägg ville hon prata med läkaren och sedan ringa tillbaks efter kl 9. 08.53 ringde läkaren och frågade om vi kunde komma kl 09.40 Jag sa ja (med förbehåll att jag kanske inte hann dit exakt på minuten, vilket var helt ok), rusade upp till chefen, hasplade ur mig att jag måste dra, älgade sedan till bilen och körde aningen för fort till Väsby för att hämta W.

Kl 09.45 stegade vi in på mottagningen. Efter en undersökning, som lät dröja på sig en kvart, konstaterade läkaren att operationen lyckats, men eftersom knät varit drabbat under så lång tid var det så irriterat att det inte klarade av mängden vätska i knät. Så ytterligare utsug krävdes, men denna gång ihop med en kortisonspruta.

Så efter att ha fått på emlaplåster (ska verka minst 60 min) stegade vi till kafeterian för en vänt-fika.

Väl på avdelningen igen fick vi vänta i nästan 1,5 timme till innan de körde i gång.

Den här gången fick hon lokalbedövning (tack å lov) och kände faktiskt nästan ingenting.

20 ml vätska (2 rör) sög de ut, sen fick hon kortison och extra lokalbedövning in i knät. Åsså bar det av hem.

Efter det har hon delat soffan med H. Själv fick jag krypa ihop på en kant. Frisk som jag är.

Ja, det var vår dag. Nu hoppas vi att alla våra kommande dagar i livet bara kan bli bättre.