... inleddes med en frukost i ensamhet (resten sov). Efter det åkte jag till naprapaten för att få en plågsam, men ack så välgörande, behandling. Tack å lov hjälper det, annars hade jag aldrig stått ut. Det gör så ont att jag vill kräkas, svetten bryter fram och jag blir helt yr. Men som sagt, stora framsteg görs och snart får jag börja springa igen :-)

Nu sitter jag på tåget påväg till stan.