... tillbaks hem, deportera övriga familjemedlemmar till en plats väldigt långt bort, dra ner rullgardinen, krypa ner i sängen och sedan inte visa några som helst livstecken på de närmaste 2 månaderna???? Eller kanske de närmaste 9 åren?? Då är W 18 år och förmodligen aningen mindre obstinat... för ååååååhhhh... vilken pre-teen hon är just nu. Mot mig. H säger att hon är så mot honom med, men frågan är när för inte märker jag nåt i alla fall.

När jag snällt och vänligt ber henne sluta med den attityden blir svaret: "Nä, de tänker jag inte".

Naturligtvis tänder jag på alla 12. Vilket såklart inte hjälper. Och idag var det 3:dje morgonen i rad med sammandrabbning... gah... Tyvärr lät jag henne veta att hon förstör hela min dag med sitt sätt. En riktigt praktmiss och självkänsla-dödare. Och tonåringen i mig kan inte be om ursäkt heller...

Fy fan!!