... chocktillstånd. Bussen kom ungefär när den skulle. Bara 4 min sen. MEN (och som vanligt... everything before but is bullshit) jag väntade till 32-bussen. Orkade inte springa till 2-över bussen med risk att missa den och sedan få sitta vid hållplatsen i en halvtimme. Då gjorde jag mer nytta på jobbet. Och nytta gjorde jag verkligen. Hann massor.

När jag kommit hem och ätit middag ska jag kasta ihop en rabarberkaka och bjussa på i morgon. Det är ju trots allt 4th of July och vår enda amerikan måste ju hyllas ;-)

Det gick förresten bra med W's fot. Det var "bara" en blödning. Alltså inga sprickor eller benbrott. Det var skönt. Hade känt mig som en rääääätt usel mamma annars... Nu gäller det att ha den lindad och vila den. Hon ska dock gå på den, men försiktigt så hon inte vrickar till den igen.

Lilla snorpan... hur ska det gå? Yrväder är ju hennes mellannamn. Typ.

... handlade om BAJS-SL. Det ska inte det hör göra, men jag ska kort säga hur det gick. Bussen kom, men 15 min sent. Så jag var hemma 18.10 Och vet ni? Då var jag ilsk som ett bi. Igår tog jag bilen och var hemma 17.25 Idag åker jag buss igen, så vi får väl se när jag anländer hemmet ikväll...

Nu är barnet hemma och vi hade en överraskning till henne. Detta:

Ett omtapetserat rum, nytt överkast och "trådgardiner" som sänghimmel. Hon blev mycket glad!!

Nu är det bara draperiet under sängen som ska bytas. Började sy ett, av en överbliven gardin, men tyget var för tunt... gick inte, med mina tafatta sykunskaper, att sy i. Så jag gav upp och ett nytt tyg ska inhandlas.

Känns skönt att ha det gjort. Vi har nämligen ägt tapeten i ett drygt år... var liksom på tiden...

Idag ska fö det lilla livet till akuten. För 12 dagar (midsommardagen) sen stukade hon sin fot och ojade sig väldigt. Men hon har ju förmåga att göra det, så vi lade ingen större värdering i det utan överslätade det.

När hon sedan kom hem från landet några dagar senare var foten blå-grön-lila-röd, jättesvullen och mycket ond. Vi tänkte att en stukning tar ju tid.

Igår när hon kom hem efter några dagars bortavaro igen såg den lika ut. Eller nästan. Nu är även insidan svullen. Så vi ringde 1177 igår, som hänvisade till Närakuten Barn på KS. Där kan de både röntga och gipsa om behov finns för det.

Tydligen kan barn gå med sprickor, som man tror är stukningar, för att deras skelett är mycket mjukare och smärttröskeln högre. Så vi får se hur det slutar.

Önskar er en finfin dag , med en bad-hair-day-bild. Vet inte vad som hänt under natten... värre än någonsin. Tur att det går att tämja...

Btw - på bilden syns även mitt lilla fina ärr. Precis som sist tål jag inte tejpen, så det gör att det set värre ut än det är. Är riktigt nöjd faktiskt.