... på G. I detta nu. Lämnade nyss en sovande W i operationsrummet. Med slangar och nålar. Helt utom min kontroll. Och jag, jag gråter. Nu. Men inte så hon, den tappra ungen, såg mig.

Vi satte emla-plåster vid kl 8, så hon kände inget när de satte kanylen vid 9.15 Sen fick hon sovmedicinen insprutad och försvann in i drömmarnas rike.

Nu bekymrar jag mig för uppvaknandet, för i rummet bredvid ligger en pojke som ojjar, hostar och gråter. Det låter så hemskt. Tänk om hon åxå får så jobbigt, då kommer jag åxå att gråta...

I 4 timmar ska vi vara kvar, sedan blir det en hel eftermiddag och kväll i soffan. Hon kommer vara trött sägs det. Hoppas det, för hennes skull. Vill inte att hon ska ha ont.

Hmmmm...