... då är det en dag närmare helgen. Onsdag. Veckans mitt. Lillördag. Borde man kalasa då kanske? Mitt kalasande sträcker sig inte längre än till att ta ett par huvudvärkstabletter och lägga mig tidigt. Hmmmm, att skiten inte släpper. Jobbigt!!

Jag har ett dilemma. Som första (enda) -barnsmamma vet jag inte hur jag ska förhålla mig. Men kanske kan någon klok själ därute hjälpa till med goda råd?! Ok, såhär är det... 

Wilma har en kompis/klasskamrat som är sååååå märklig. När man pratar med henne är det som att lampan lyser, men ingen är hemma. Hon respekterar inte det man säger... eller så förstår hon inte bättre. Som idag... W & hon lekte på grannarnas studsmatta (W har fått ok på att vara där precis så ofta och mycket hon vill), men när vi skulle äta ville inte jag att kompisen skulle vara där eftersom W inte skulle vara kvar (blir ju skumt att en, för grannarna, främmande unge plötsligt är på deras tomt och leker). Så jag bad henne om att gå hem så länge, så skulle W komma när hon var klar. Då satte sig ungen ner på studsmattan istället och jag fick, några minuter senare, säga till igen. Då gick hon. Men bara över staketet till våran gård och började gunga i hammocken. Så jag fick säga åt henne en tredje gång. Då lommade hon hem. Så här är det ofta... hon tittar på en, men verkar liksom inte först/lyssna. Utöver det får de aldrig leka hemma hos henne (inte ens på gården). Utan måste vara antingen ute eller här hos oss. Vad göra? Gilla läget? Usch, vad jag tycker det är svårt. Hade det varit någon annan av kompisarna hade det varit ok om de väntat kvar medan W åt (eller ätit med oss om de velat)... men just hon vill jag det med. Är man dålig då? Ska man svälja sin egen magkänsla? Hmmmm... det är svåra problem ibland    (iofs är det väl tur att man inte har allvarligare problem än så).

Nä, nu blir det huvudvärkstabletter och en massa vätska. Sen sängen.

Önskar en god natt. Sov gott och dröm sött!!