... farten. Men tyvärr går det inte som jag tänkt mig. Skrivaren bråkar något så fruktansvärt. Nästan så den riskerar en time-out. Skitmaskin!!!

Idag blev det Willy´s kycklingpytt till middag. Den kan jag varmt rekommendera för de "lata" dagarna. Riktigt god. Och mager. Till det stekt ägg. Tänk, det tröttnar jag aldrig på. Så grymt gott. Stekte ett extra som jag tänker äta som mellanmål i morgon. Nästan så att jag redan längtar. Efter ett ägg. Vad är det som är fel på mig?!

Hade tänkt se en film ikväll, "Something borrowed", men det sket sig i samma ögonblick som skrivaren meddelade att den inte tänkte spela på min planhalva idag. Och eftersom utskriften inte kan vänta får filmen göra det.

Förresten, de hade gjort slutbesiktningen av badrummet idag. Det skeva skåpet verkade det inte som att de tänkte göra något åt (???). Avloppsröret kunde de åxå konstatera var trasigt, så det skulle bytas. Resten fick jag inget svar på. Så jag har mailat och frågat. Får se vad de säger.

Sådär ja, nu funkar helvetesmaskinen igen. Vad skönt. Då kan jag snart krypa i bingen då. Är trött. Men först måste jag trycka i mig ett kvällsmål. Har föööör många kcal kvar idag.

Sov gott och dröm sött!

Hej världen!

Träningsvärken idag är rena barnleken mot förra veckans. Idag behöver jag inte hålla emot när jag sätter mig ner. Det går till å med bra att gå i trappor. Och böja mig ner till golvet för att ta upp tappade saker. Det ni!!!!! Tänker absolut fortsätta med det här passet. Gillar det skarpt.

Kommer även köra core på torsdagar. De andra dagarna vete17 vad jag ska peta in för pass. Om det ens blir pass... blir kanske löpning (har tappat den lite nu vilket inte går för sig) och styrketräning i gymmet. Vill bli stark i min, alldeles för svaga, kropp. Och jag kan redan ana att om jag vore riktigt vältränad, så skulle jag få en rätt schysst överkropp. Det har redan börjat komma fram siluetter av musklerna vid axlar, bröst och armar. Det gillas.

Men idag och i morgon blir det ingen träning. Har en massa annat för mig, som tyvärr inte kan nämnas här. Möjligen kör jag lite på mitt Wii ikväll om tiden tillåter. Annars får jag hålla tillgodo med torsdagspasset och någon typ av aktivitet i helgen. Kanske cirkelfys på söndag. Men då är frågan om jag fixar att gå på skivstångspasset på måndagen?! Kanske måste testa, annars får jag ju aldrig veta.

Fy, vad jag fryser idag. Det är så kallt här inne. Det är fler än jag som känner av det, som kommit och frågat om nåt är fel. Men nä... det är bara att det tar tid att värma upp huset när kylan kom så hastigt. Så jag har redan nu druckit 4 koppar thé och ullsjalen är på sedan nån timme. Men den hjälper tyvärr inte mot en iskall nästipp... hmmmm... Kanske får sticka/virka mig en näsvärmare. Som den här kanske:

(bild från google)

Kan det vara nåt?

Ni har väl inte missat BARNAMORDEN i Sigtuna? Hur fan är vissa (tyvärr alltför många) skapta? Sätta barn till livet, för att sen ta livet av dom? Hur jobbigt det än må vara - hur less och slut man än är - hur mörkt livet än ter sig - så måste man fantame se till att söka hjälp. I tid. Innan man når så långt att hjärnans funktion får övertag mot hjärtat. För hjälp finns att få om man bara vågar erkänna att det är jobbigt och att man mår skit. Men jag tror många håller fasaden uppe tills det att de brakar ihop fullständigt. Galet, tragiskt och så ledsamt!

Fram till W´s 2-års dag sa många att vi inte känt på hur det var att ha barn och det stämde. Hon var världens snällaste. Skrek aldrig, bara fann sig i allt och var såååå tillfreds. Hon sov på nätterna (sedan 6 veckors ålder) och åt bra. Växte som hon skulle och utvecklades enligt "schema". Allt var frid å fröjd.

Men så kom den då - "The terrible two". Och med besked. Hon blev ett monster (ja, man får säga/känna så - älskar henne inte mindre för det) som skrek sig blå och svettig så fort hon inte fick som hon ville. Och även annars. Ett exempel: Hon hade kissat på toan och jag frågade om hon ville spola. Men nä, det skulle jag göra. Direkt när jag dragit i spolknappen kom skriket... "Wilma spooooooooooola".

De här utbrotten höll i sig allt mellan 20-40 minuter och INGET hjälpte. Tillslut var jag påväg att tacka för mig. Orkade bara inte. Kände mig usel som mamma som inte ville umgås med mitt eget barn... orkade inget och var jämt arg. Så jag lyfte luren och ringde BUP. Var säker på att det måste vara något fel på ungen (det var inte det, såklart).

Vi behövde aldrig träffa dom, utan det räckte med 2 telefonsamtal. Och bara att ringa dom hjälpte. Det var skönt att få ventilera till någon som kunde ge konkreta råd och som var helt objektiv.

Efter att ha följt några av råden - med skiftande resultat - och infört belöningssystem upphörde det. Då hade det gått 1,5 låååååååånga år (!!!!). Nu har hon mycket sällan några utbrott. Tror hon gjorde bort det då. Nu är det mer diskussioner, som iofs åxå är tröttsamma, om kläder... *snark*. Men det är väl bara att vänja sig, för den delen kommer inte att upphöra gissar jag. Hon är ju liksom tjej  .

Igår när jag kom hem låg det en lapp i lådan. Det var från mannen som råkade ha sönder min lampa. Han bad om ursäkt för att det dröjt och bad mig ringa. Så det gjorde jag på lunchen idag. Han bad om skärvorna (som vi sparat) för att kunna ta med dom till ett företag som säljer sånna och se till att få en ny likadan. Det var bra service tycker jag. Och var det så att han inte skulle lyckas så fick jag säga en summa som plåster på såren. Känns ju fair, även om jag såklart vill ha lampan komplett i första hand. I morgon hämtar han skärvorna, sen får vi se.

Nä, nu ska jag ta en huvudvärkstablett. Har ont i ena halvan. Ja, jag vet... skitjobbigt. Har haft det några dagar, men idag är det lite värre än annars.

Ha det gott tills vi hörs igen!