... och då är det bara att lyda. God natt önskar jag. Mig själv. Och er.

... tröttheten smyga sig på. Och med det en aning skakiga ben. Det är då det är extra skönt att kasta ett öga på klockan och inse att det är mindre än en timme till hemgång.

Då blir det till att hämta W, gå hem och steka blodpudding och sen - soffan. Eller ska jag kanske försöka mig på en liten promenad? Lite friskluft har ingen dött av. Sägs det. Så jag vågar kanske prova. Om mina skakiga ben bär mig.

Förresten, vad det någon som såg "Stockholm-Båstad" igår? Tyckte det var en helt ok serie. Får se hur fortsättningen blir.

Nej, nu är mellanmåls-teet uppdrucket. Så jag ska fortsätta med mina ordrar. Hörs senare!

... att det har vänt? Idag är det nämligen tusenfalt bättre (fysiskt) än i går och detta trots sömnbristen. Ingen yrsel, en gnutta ork, ingen darrning, inga skakiga ben. Känns helt ok. Nästan bra skulle jag kunna sträcka mig till. Så kan det vara så att det vänt? I sådant fall är ingen gladare än jag, för igår var ingen rolig dag.

Ställde mig f.ö på vågen i vanlig ordning. Jag har nu gått ner 3,7 kg sedan jag började med nedtrappningen för 6 dagar sedan. Det ger en vikt på 70,7 och en total viktminskning på 52,5 kg. Och med det är det "bara" 6,7 kg till målvikt. Det ger ju åxå såklart förnyad kraft och glädje. Men iofs... den glädjen kommer inte att vara för evigt, det vet jag. För så snart jag börjar äta kommer jag gå upp lite av detta. Inte allt hoppas jag, men lite... det har jag räknat med.

Snart är den "vita månaden" slut åxå. På torsdag är sista dagen. Och jag är mäkta imponerad över mig/oss. Mest över H egentligen. En större godisråtta finns inte. Och det har gett resultat. Han gick ju ner 6-7 kg när han var sjuk + resultat av de två första "vita" veckorna. Och han fortsätter tappa. Det gav honom mersmak. Så nu tar han inte om på maten. Kläckte igår att han vill ut och springa. Det har jag aldrig hört honom säga av egen fri vilja någonsin. Tyvärr måste han vänta lite med det dock. Han hostar fortfarande en massa.

Vi pratade åxå om att ha ett enda tillfälle per månad då vi fikar på jobbet, om det bjuds (jag tänkte ta valfri dag, sista veckan i månaden). Godis/kaffebröd bara på lördagar. Efterrätter endast vid festliga tillfällen. Får se hur djupt vi går med detta. Men varför inte - vi har ju klarat det en månad snart och det har ju gått superlätt.

Många kanske tycker att jag som opad inte ens borde tänka så här. Att det skulle vara naturligt att avstå. Men varför? Jag är som alla andra, som vill unna mig något. Och ibland har jag bytit bort ett mellanmål på jobbet för en bulle. Trots det går jag ner... så det handlar inte om det utan mer om att bli lite mer renlevnadsmänniska. Ja, på halvtid. Tänker aldrig sluta med ett glas vin. Eller två .

Sen kan jag ju säga att under den här "skräp"-fria månaden har jag inte dumpat en enda gång. Då blir det extra tydligt att det inte är så bra i längden. Innan dumpade jag egentligen inte heller så ofta... trodde jag. Inte rejält. Men smådumpade gjorde jag nog ändå. För det var inte alltid som jag blev så att jag måste lägga mig, utan mer hade känningar av det... lite hjärtklappning och jobbig känsla. Men det har jag som sagt inte haft alls nu. Så även det taggar mig att fortsätta på den sundare linjen.

När jag läser vad jag skrivit låter det som att jag svullar hejdlöst alla dar i veckan. Så är det verkligen inte. Jag har tveklöst ändrat mitt leverne efter open. Men det går alltid att förbättra. Eller hur?

Nej, nu blir det mellanmål. En hel kopp thé bjuds. Sen blir det till att ta tag i en mega-hög med fakturor. Så vi hörs senare!

Ja, som rubriken säger så verkar sömn vara överreklamerat. I alla fall om man ser till det faktum att jag vaknade 03.30 (kissnödig) och omöjligt kunde somna om. Jag vred och vände i drygt 2 timmar. Då gav jag upp och nu sitter jag här med ett tänt ljus och dricker en kopp the. W sov hos oss och hon vispade runt, men huvudanledningen var en annan... tankar till tusen. Jag har ett stort problem som suger enorma mängder kraft och energi. Jag tänker inte gå in här på vad det är... men jag kan säga att jag står handfallen och rådvill. Vet inte hur jag kommer vidare. Och som sagt, det suger.

Nä, nu ska det här vraket leta sig in i duschen i ett försök att bli människa.

Vi hörs senare!